Oj, oj, oj, vad mycket! Redan tåget från Sevilla var knökfullt, när vi klockan två igår begav oss mot Cádiz. Och när vi kom dit, efter två timmars färd, var det folk överallt – och nästan alla var utklädda. Cádiz, som ligger vackert som en udde i havet, är en väldigt liten stad och karnevalen är årets absoluta höjdpunkt. Vi satte oss först vid strandpromenaden i några timmar och bara beundrade havet och vågorna som slog mot klipporna.
Sen drog vi oss (även vi utklädda såklart – jag med Hawaii-tema) till torget vid den mäktiga katedralen, där mycket folk samlats för att tjimma och tjoa (och dricka för mycket). Sakta men säkert tillkom fler och fler, de ena galnare utklädda än de andra, tills man knappt kunde röra sig längre. Vid tiotiden drog vi längre inåt stan till ett torg där det skulle vara lite aktion. Dock var det bara en kvinna som högtidligt läste upp en saga (säkert en fin tradition) och till det lite mystisk musik.
På väg tillbaka till katedralen var det så fullt med folk i gränderna att det ibland bara blev en propp och man stod där – ihoppressad och hjälplös, tills man kom vidare an stund senare. Det var helt enkelt för mycket folk och för lite stad!
När vi fyllda och urtrötta av intryck gick till tåget, i hopp om att få ta ett tidigare än det vi bokat, var där självklart också tidernas längsta kö och tåget fullt för länge sedan. Det vara bara att ställa sig i den redan lång kön till nästa tåg och vänta där en stund innan man pressades in i tåget och jag som tur var fick mig en sitsplats och somnade i princip direkt.
Tjugo över åtta var vi tillbaka i Sevilla och det var bara att lulla hem på fötter som dånade av överansträngning.
Låter det som en tuff natt? Jag vet inte om jag varit mer om nåt mer intensivt, men det var definitivt värt upplevelsen!
Sen drog vi oss (även vi utklädda såklart – jag med Hawaii-tema) till torget vid den mäktiga katedralen, där mycket folk samlats för att tjimma och tjoa (och dricka för mycket). Sakta men säkert tillkom fler och fler, de ena galnare utklädda än de andra, tills man knappt kunde röra sig längre. Vid tiotiden drog vi längre inåt stan till ett torg där det skulle vara lite aktion. Dock var det bara en kvinna som högtidligt läste upp en saga (säkert en fin tradition) och till det lite mystisk musik.
På väg tillbaka till katedralen var det så fullt med folk i gränderna att det ibland bara blev en propp och man stod där – ihoppressad och hjälplös, tills man kom vidare an stund senare. Det var helt enkelt för mycket folk och för lite stad!
När vi fyllda och urtrötta av intryck gick till tåget, i hopp om att få ta ett tidigare än det vi bokat, var där självklart också tidernas längsta kö och tåget fullt för länge sedan. Det vara bara att ställa sig i den redan lång kön till nästa tåg och vänta där en stund innan man pressades in i tåget och jag som tur var fick mig en sitsplats och somnade i princip direkt.
Tjugo över åtta var vi tillbaka i Sevilla och det var bara att lulla hem på fötter som dånade av överansträngning.
Låter det som en tuff natt? Jag vet inte om jag varit mer om nåt mer intensivt, men det var definitivt värt upplevelsen!
No comments:
Post a Comment